Ett segels hållbarhet, formstabilitet och ändamålsenlighet beror dels på segelmakarens kunskap och ambitionsnivå, och dels på materialet det är uppbyggt av. Allt material i seglet är naturligtvis viktigt. Kvaliteten på ringar, lattor och beslag påverkar slutresultatet i hög grad, men allt överskuggande är ändå segeldukens egenskaper.
Vilka egenskaper segelduken får beror på flera faktorer. Grunden är själva fiberns beskaffenhet, framförallt hur mycket den sträcker sig under en viss belastning och hur mycket den kan sträckas ut utan att bli permanent töjd eller gå av, men också dess tålighet mot UV-strålning och hur mycket skada den tar av fladder.
Dacron är ett samlingsnamn för ett brett spektra av dukar, där det förutom kvalitetsskillnader också är stora skillnader beroende på vilka slags segel dukarna är vävda för. Dacrondukens egenskaper är beroende av tre faktorer: Vilken fiber trådarna i duken är gjorda av, vävens täthet och hur den slutbehandlats.
Segeldukens språk är traditionellt engelska. När det gäller materialen som segelduken är uppbyggd av talar man om tenacity, dvs seghet, och modulus, d v s E-modulvärde. Med tenacity avses trådens brottstyrka och med modulus hur mycket den töjer sig under belastning. Det finns mellan olika polyesterfibrer en stor skillnad i dessa värden. Den kvalitet som används i bra dacronduk kallas high tenacity och high modulus polyester. Man behöver dock nuförtiden inte vara särskilt rädd för att få en duk som vävts av polyester med låga värden, den förekommer bara i de billigaste import- och standardseglen, och i färgade dukar.
Polyestertrådens grovhet mäts liksom alla andra konstfibermaterial i denier, vilket är detsamma som vikten i gram för 9000 meter av materialet. Ju lägre deniertal, desto finare tråd.

Alla vävar är starkast på väften eller varpen och sämst på diagonalen. Ska man göra en enkel och billig duk använder man kraftiga trådar och ställer inga större krav på vävens täthet. Duken blir stark, åtminstonde på ett håll, och den går inte av. Den får dessutom samma dukvikt som en mer avancerad duk, vilket ju alltid låter starkt och bra. Däremot får den inte alls samma egenskaper

Ju grövre veft trådarna är, desto större vågighet (crimp) tvingas varpen till. Duken blir obalanserad, med stark veft men mycket töjning på diagonal och varp.
Hade krafterna i ett segel varit koncentrerade till en riktning hade den enkla duken varit alldeles utmärkt. Nu är belastningarna mer spridda och därför måste man, för ett lyckat resultat, använda en mer balanserad duk. Genom att fördela fibrerna på fler men tunnare trådar, kan väven göras tätare och stabilare och därmed med bättre diagonalvärden. De tunnare trådarna gör också att varptråden inte blir lika vågig när den går över och under veften. En sådan duk blir därför inte bara stark i sin huvudriktning (d v s veften) utan dessutom på andra hållet (varpen) och, genom vävens extrema täthet, också på diagonalen. Ju tätare väven är, desto mindre måste man lita till slutbehandlingen för att få en stabil och välbalanserad duk. (Deniertabell)

För att fixera väven värmebehandlas den, så att polyestern krymper och väven blir ännu tätare, och pressas under högt tryck. Duken impregneras också i flera steg med olika kemikalier. Man kan säga att väven limmas samman, så att den stabiliseras ytterligare, framförallt på diagonalen. Ju kraftigare impregnering desto bättre diagonalvärden, men samtidigt blir duken styvare och därmed besvärligare att hantera och känsligare för vikning. Det finns dukar som inte bara är impregnerade utan också belagda (coated) på ytan. Dessa dukar är så hårda att de faktiskt bryts av om de viks, eller t o m om de fladdrar för mycket. De har visserligen mycket bra töjningsvärden, men de lämpar sig bara för kappsegling eftersom de har klart begränsad livslängd och dessutom inte motsvarar familjeseglarens önskemål om bekvämlighet. Istället används för tursegling en mer moderat behandlad duk, en duk där styrkan litar till vävens konstruktion och som tål att vikas och hanteras mer oförsiktigt utan problem.


När lasterna på diagonalen blir för stora krävs det en smartare konstruktion än crosscut för att göra seglen hanterbara
När seglen blir större och belastningarna ökar, eller höjd/bredd förhållandet är sådant att de vävda dukarna inte klarar av de diagonella påfrestningarna trots den mest avancerade väv- och slutbehandlingstekniken, är det dags att göra seglen i en belastningsorienterad panellayout. Man har då alltid den raka, starka tråden orienterad efter de största krafterna i seglet, och får en överlägsen formstabilitet.
I ett CrossCut skuret segel töjer sig duken mest där den bli ar belastad på diagonalen, d v s en bit in från akterliket, medan den starka veft tråden håller igen i seglets aktre delar. Följden blir att buken vandrar bakåt och seglet stänger när vinden ökar.
I ett radialskuret segel töjer duken sig mest där belastningarna är störst, d v s i seglets aktre delar. Följden blir att seglets aktre parti rätar ut sig under belastning.
Det CrossCut skurna seglet måste följdaktligen designas planare än önskat för att kompensera duktöjningarna, medan det radialskurna kan sys med mer form, för bättre effektivitet i sitt lägre vindregister, eftersom det blir planare och frambukigare under ökande belastning.
Är seglen inte alltför stora kan de göras i varpstark dacron, d v s vävd polyester. Det finns dock ett flertal mer avancerade dukar som ger ett ännu mycket bättre resultat. Dukar som är uppbygda av flera lager, med olika uppgifter i laminatet, och som inte bara är starka på varpen och veften utan i alla riktningar. För även om krafterna är störst utmed vissa linjer i seglen blir segelduken alltid belastad på alla

Även om det finns laminatdukar som är framtagna för helt olika ändamål är grundtanken nästan alltid densamma.

Inuti duken finns ett eller flera nät, eller scrim som de kallas på fackspråk, som är den mest kraftbärande delen av duken. Scrimet kan vara uppbyggt på många olika sätt och bestå av många olika sorters fibrer, beroende på vad duken ska användas till. Det kan vara flätat, d v s trådarna kan gå över och under varandra, men för att undvika crimp läggs trådarna i de olika lagren ofta rakt över varandra. För att kunna hantera scrimet i lamineringsprocessen är trådarna då antingen knutna med tunna trådar eller limmade vid varje skärningspunkt.

Utanpå scrimet limmas en mylarfilm (varunamn för polyesterfilm). Mylarfilmen, som är lätt och stark, har samma töjning i alla riktningar, och har till uppgift att stabilisera duken på de håll där scrimet inte tar upp belastningarna. På lätta racing dukar har man film på bägge sidor om scrimet, och inget mer. Dessa dukar brukar kallas öppna.
För att öka dukens livslängd limmas i vissa fall en taffeta, en slags modern taft som i det här sammanhanget oftast är en tunn polyester väv, på ena eller bägge sidorna. Ibland har man taffeta istället för det ena mylarlagret, och ibland har man både och, antingen på ena eller på bägge sidor i laminatet.Taffetans uppgift är framförallt att öka dukens riv och slit styrka, men den kan också ha en kraftbärande funktion och är då ofta gjord med inslag av t ex spectra eller kevlar.
Det viktigaste för laminatets förmåga att motstå töjning är att trådarna i det bärande scrimet är raka, eftersom en böjd tråd strävar efter att räta ut sig under belastning, och att alla lagren i laminatet har rätt spänning när de går in i laminerings-maskinen. För hållbarheten och vikteffektiviteten är det också viktigt att lamineringen sker under så högt tryck, och med rätt temperatur, att extrem vidhäftning uppstår, utan ett överdrivet användande av lim. Laminatdukarna har de senaste åren utvecklats i rask takt. En av de ledande duktillverkarna uppger att de under de senaste två åren minskat duktöjningen med ända upp till 30%, med samma mängd fibrer och film, bara genom bättre uppbyggd scrim och mer avancerad lamineringsteknik. Denna utveckling gör att det idag bara finns ett fåtal duktillverkare som lever upp till de krav som ställs på moderna dukar.

Ju grövre veft trådarna är, desto större vågighet (crimp) tvingas varpen till. Duken blir obalanserad, med stark veft men mycket töjning på diagonal och varp.

När lasterna på diagonalen blir för stora krävs det en smartare konstruktion än crosscut för att göra seglen hanterbara

Det viktigaste för laminatets förmåga att motstå töjning är att trådarna i det bärande scrimet är raka, eftersom en böjd tråd strävar efter att räta ut sig under belastning.
Hämta.
Klicka på bilden för att ladda ner hela broschyren i PDF format. ca 1,5mb
stockholm 08 718 30 60

malmö 040 15 00 28

oslo +47-67 58 71 50